Så! Nu har jag precis avslutat boken "De hungriga åren" av William Leith.

Undertitel: En matmissbrukares bekännelser.

Om jag ska dra handligen kortfattat handlar det om journalisten WIlliams viktuppgång och hur han bestämmer sig för att gå ned 20 kilo med Atkins. Men det är inte allt det handlar om, när han inte längre får samma kick av maten börjar han ersätta de känslorna med andra saker som stimulerar hans beroendecentrum. Alkohol, kokain sex, ja allt får fungera som substitut. Visst han tappar vikt men det är på väg att gå ännu mer snett... Är det verkligen så att det är kolhyraternas fel?

Det här är en intressant bok. En bok fylld av massa spännande fakta (visste ni att 95% av alla bantningskurer slutar med viktuppgång? Att en crossiant i NY är precis dubbelt så stor som en i paris eller att minst 65% av amerikas befolkning är överviktig?)

Boken är annorlunda för att den är såpass rak och ärlig. Författaren tycks inte hålla tillbaka någonting.  Han framställer inte sig som någon som har alla svaren men han drar några slutsatser. Övervikt handlar om känslor. Det handlar allt som oftast inte om dålig kunskap om mat utan om dåligt självförtroende. Om beteendemönster, istället för att stressa mindre äter vi mer. Istället för att göra det som är bäst för oss i längden gör vi det som går snabbast.

(en bonus i boken är alla intervjuer, även fast vissa är ganska tråkiga. I stort sätt alla viktiga personer som har en relation till kost eller industrin intervjuas.)

Om jag ska dra en slutsats av den här boken är att den är just intressant. Den är ingen perfekt guide till att äta bra och må bra, den erbjuder inga revolutionerande lösningar och det är ganska skönt. Man slipper alltså bilden av lyckliga personer med perfekta liv och får istället sunkiga, ärliga porträtt av människor som kämpar på med sig själva. Sen blir man allmänbildad på köpet.

 

Emma

24 april 2009 11:26

Låter som om den här mannen ger många tänkvärda aspekter på mänskligt beteende. I stället för att stressa mindre, äter vi mer. Oj, vad det stämmer in på mig. Äter jag, har jag en anledning att sätta mig ner. Ungefär som rökning: röker jag, har jag en anledning att ta en paus!

http://www.emmaostlind.bloggagratis.se

 

Samuel

24 april 2009 12:10

Ja det med rökningen stämmer ju det med. Hur skulle annars personalen inom äldrevården få rast :P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Tills vidare. När träningen kan sätta igång igen sätter den också igång.   zzzzzzz ...

zum zum zum capoeria mata um...

      subject  Piratpartiet: Välkommen som aktivist    mailed-by  piratpartiet.se  Du är nu aktivist i piratrörelsen. Det innebär att du kommer att få meddelanden när något händer lokalt på din ort, så att du själv kan välja om du vill vara med på d...

LördaG:28105 KCAL: 2850   Söndag:17 632 Kcal: 2200

Med hjälp av en diet på 2000-2100 kcal över 4 veckor har jag tappat ca 3-3.3 kilon nu. Har 2 hekto kvar till min målvikt. Så nu gäller det att inte rasa mer i vikt, kanske höjja kcal till 2300 och se om jag kan plana ut. Nu gäller det att hålla vikte...